The break-up

Om det finns nåt värre än att göra slut så är det att dra på att göra slut. Och egentligen handlade det inte om att göra slut, den konstiga stämningen som låg mellan oss och hade gjort ett långt tag kände vi båda av. Vi visste att det var dags. Men jag visste också att B aldrig skulle ta upp det utan det fick bli jag, och jag kände mig som en skurk för var dag som jag inte sade nåt. Efter en torsdag- och fredagkväll ihop där vi hade våra rutiner så åkte vi skidor hela lördagen. Underbart härlig dag, -16 och strålande sol, och riktigt riktigt krispigt kallt i spåren. Efter skidtur och fika så släppte han av mig för att jag skulle ta ett bad och tina upp, åkte hem och duschade och hämtade grejer och kom sen tillbaka. Och när vi väl började prata så var vi typ överens med en gång. Lite svårt att veta eftersom han är väldigt tillknäppt med vad han känner i såna här lägen och blir mest ledsen. Men han höll med mig så det var ett gemensamt beslut. Under vårt prat så var jag inte så ledsen men när han gick så bröt jag ihop och grät som ett litet barn. Avsked är hemska, hatar att säga adjö. 

Jag var förvånad över att jag var så ledsen resten av kvällen. Kanske låter naivt men eftersom jag varit inställd på detta och därmed bearbetat det i två-tre månader så var jag inte inställd på att bli så ledsen. Men det blev jag. Och tur är väl det, annars hade det inte varit mycket till relation. 

Dagen efter break-upet träffade jag kära M på hård träning - äntligen är vi igång igen med vår söndagsrutin! Kändes underbart att få köra lite skit. Sen fikade vi bort ett par timmar så jag fick dra igenom allt ordentligt. Och nu känner jag mig riktigt landad. Och närmare den relation som jag vill ha och mår bra av. Heja mig!